torsdagen den 26:e januari 2012

Jetzt kannst du Zurück nach Pompeji auf Deutsch lesen

Zurück nach Pompeji/Tillbaka till Pompeji
(Svensk text ligger efter den tyska texten.)

"Sie scheinen aus guter Familie zu sein, so wie Theo sich benimmt", dachte Ramona und ging durch den Torbogen hinein.

Ein schmaler Gang führte zu einer grossen Halle. Ramona schnappte nach Luft. Das war phantastisch, so lebendig und bunt. So anders als die alten Ruinen, die sie zuvor in Pompeji gesehen hatte.

Der Fussboden bestand aus schön gemustertem Marmor, vier grosse Marmorsäulen erhoben sich in der Mitte der Halle und an der Decke befand sich eine Öffnung mit direktem Blick zum Himmel. Es war, als hätten sie einen Bilderrahmen in die Decke gelegt, um ein schönes Bild vom blauen Himmel zu bekommen. Ramona guckte faszinert nach oben auf die hübsch verzierten Balken, die die viereckige Öffnung umrahmten.

Direkt unter dem Loch befand sich ein in den Boden gesenktes Wasserbecken. Es hatte die gleiche Grösse und Form wie das Viereck in der Decke. Momentan schien die Sonne schräg durch die Deckenöffnung, noch hatte sie nicht die Beckenkante erreicht.

Die Wände waren mit schönen Mosaikbildern ausgeschmückt. Die winzig kleinen Mosaikteile waren direkt an der Wand befestigt und bildeten grosse, farbensprächtige Bilder. Ramona hatte das Gefühl, dass der Löwe an der Wand direkt auf sie zuspringen könne.

Dahingegen gab es nicht so viele Möbel. "Da hatte der Museumsführer Recht", dachte Ramona.

Rechts vom Eingang stand ein Tisch, an die eine Wand war ein Stuhl gestellt und beim Wasserbecken stand eine Marmorbank. In einer Ecke erhellte ein grosser Blumentopf mit seiner enormen roten Blütenpracht die Umgebung.

Es war so schön. Ramona bekam Tränen in die Augen, als sie daran dachte, dass all dies verdorben werden sollte. Und vielleicht würde das schon bald passieren. Sie wusste ja nicht, was es für ein Jahr oder Tag war. Ramona wendete sich zu Theo.

"Theo, was ist heute für..."

"Aber was haben wir denn hier?"

Die Frage wurde mit einer milden Stimme gestellt. Eine ältere Dame in einem helllila Kleid war aus einem der angrenzenden Zimmer gekommen. Sie war sehr schön mit ihrem schwarzen Haar, das sie zu einer kunstvollen Frisur hochgesteckt hatte. Ihre braunen Augen glänzten und ein Lächeln spielte um ihre warmroten Lippen.

"Dass muss Theos Mutter sein", dachte Ramona. "Sie hat genau solche herrlichen braunen Augen wie er."

"Ja, Mama, wenn wir erzählen würden, wie es wirklich ist, würdest du uns nie glauben. Also können wir uns gleich damit begnügen zu sagen, dass dies hier ein Kumpel von uns ist. Sie wird hier eine Weile wohnen. Wie lange wissen wir nicht, vielleicht für immer, wer weiss", sagte Theo und zuckte mit den Schultern.


Theos Mutter schien sich mit der Erklärung zufrieden zu geben und ging mit ausgestreckten Armen auf Ramona zu. Sie ergriff Ramonas Hände und guckte ihr tief in die Augen. Ihre Stimme war sehr freundlich als sie sagte:

"Willkommen, liebes Kind! Du bist willkommen, so lange bei uns zu bleiben wie du willst und wie du musst. Alles, was unser ist, ist deins. Ledier können wir dir kein eigenes Zimmer geben, aber ich bin sicher, dass Livia ihr Zimmer mit dir teilt."

Sie wendete sich fragend an Livia und bekam ein w¨tendes Nicken als Antwort.

......

"Papa... wir können wohl annehmen, dass sie aus der Zukunft kommen. Es ist ja egal, wo sie herkommt, die Frage ist nur, was wir mit ihr machen!"

"Sklave!" Das war das erste, woran Ramona dachte, als Theo seinen Satz beendet hatte. "Sie wollen mich als Sklaven verkaufen. Ich werde wie Poltia, muss beim kleinsten Befehl gehorchen und laufen. Nein, ich habe nicht vor, Sklavin zu werden!"

Ramona stand vom Bett auf, um wegzugehen.

"Wo gehst du hin?" fragte Theos Mutter und sah Ramona erstaunt an, während ein warmes, freundliches Lächeln auf ihrem Gesicht leuchtete.

"Ich werde versuchen, nach Hause zu kommen", sagte Ramona bestimmt. "Ich weiss zwar nicht, wie das gehen soll, aber versuchen kann ich es ja. Ihr glaubt mir ja eh nicht und warum soll ich dann hier sein und euch zur Last fallen."

Sie fühlte, wie die Tränen anfingen, ihre Wangen hinunterzufliessen, und wendete sich schnell ab. Sie wollte eigentlich gar nich gehen. Wohin sollte sie? Es gab keine Möglichkeit, dass sie in ihre eigene Zeit zurückreisen konnte. Wenn sie sie doch bleiben liessen! Langsam machte sie einen Schritt nach vorne, und gleichzeitig fühlte sie eine Hand auf ihrem Arm. Die Hand zwang sie, sich umzuwenden, und dort stand Theos Mutter mit einem liebevollen Ausdruck auf dem Gesicht. Sie legte ihre Hände auf Ramonas Schultern, sah ihr in die Auge und begann zu reden.

"Du musst verstehen, dass es uns schwer fällt, so einer Geschichte zu glauben. Du hättest ihr wohl selbst kaum zuerst geglaubt. Aber wenn du sagst, dass sie wahr ist, und ich glaube nicht, dass du ein Mädchen bist, das lügt, dann glauben wir, dass sie wahr ist, und wir werden alles machen, was wir können, um dir zu helfen. Bis auf weiteres darfst du hier bei uns bleiben."

"Als Sklavin?" fragte Ramona erschrocken und war nahe daran, sich aus dem freundlichen Griff von Theos Mutter zu reissen.

"Als Sklavin!" sagte Theos Mutter und lachte. "Nein, wirklich nicht. Du darfst hier als Gast bleiben, und wenn du gerne bezahlen möchtest, kannst du uns ja immer unterhalten, indem du ein bisschen über die Zukunft erzählst. Das wäre schön zu hören!"

Ramona stiess einen tiefen Seufzer der Erleichterung aus, legte ihren Kopf in den Nacken und sah zur Decke hinauf, während sie einen dankbaren Gedanken an denjenigen schickte, der ihr half.

"Und jetz finde ich essen wir weiter", sagte Theos Mutter.

"Bitte schön. Nimm wider dinen Platz ein. So lange, wi du hier bleibst, ist er deiner. Und jetzt wollen wir ein bisschen über deine Zeit hören und was dort passiert."

Ramona schaffte es nie, ihre Erzählung zu beginnen, denn im selben Augenblick, in dem sie den Mund öffnete, begann die Erde zu beben. Livia schrie und packte Theo. Die Schalen auf dem Tisch fuhren auf den Boden und der Inhalt verteilte sich im Raum. Ein kräftiger Stoss schleuderte Ramona aus dem Bett, und sie schlug mit dem Kopf an die Tischkante. Ihr letzter Gedanke bevor sie in Bewusstlosigkeit versank war: "Jetzt beginnt der Vulkanausbruch, und ich werde sterben!"

Übersetzung/Översättning: Martina Runfors, Ronneby. For more text in english.

Same text in Swedish / Här kan du läsa samma text på svenska:

De verkar komma från en fin familj med tanke på hur Theo uppför sig, tänkte Ramona och klev in genom portvalvet.

En smal gång ledde till en stor sal. Ramona drog efter andan. Det var helt fantastiskt, så levande och färgrikt. Så annorlunda mot de gamla ruinerna hon hade sett tidigare i Pompeji.

Golvet var av vackert mönstrad marmor, fyra stora marmorpelare reste sig i mitten av salen och i taket fanns en öppning rätt upp mot himlen. Det var som om de lagt en tavelram i taket för att få en vacker bild av den blå skyn. Ramona tittade fascinerat uppåt på de vackert utsirade bjälkarna som kantade den fyrkantiga öppningen.

Rakt under hålet var en bassäng nedsänkt i golvet. Den hade samma storlek och form som fyrkanten i taket. Just nu föll solen snett in genom taköppningen, ännu nådde den inte ända fram till bassängkanten.

Väggarna var smyckade med vackra mosaikbilder. De pyttesmå mosaikbitarna var fastsatta direkt på väggen och bildade stora färgsprakande tavlor. Ramona kände det som om lejonet på väggen skulle kunna ta ett språng rakt mot henne.

Däremot fanns det inte så många möbler. Då hade museiguiden rätt, tänkte Ramona. Det stod ett bord till höger om ingången, mot ena väggen var en stol placerad och vid bassängen stod en marmorbänk. I ett hörn lyste en stor blomsterkruka upp omgivningen med sina stor, röda, prunkande blommor.

Det var så vackert. Ramona fick tårar i ögonen när hon tänkte på att allt detta skulle fördärvas. Och det kanske skulle hända snart. Hon hade ju inte en aning om vad det var för år eller dag. Ramona vände sig mot Theo.

"Theo, vad är det för..."

"Men vad har vi här då?"

Frågan ställdes med mild röst. En äldre dam i ljuslila klänning hade kommit ut från ett av de angränsande rummen. Hon var mycket vacker med sitt svarta hår uppsatt i en konstfull frisyr. Hennes bruna ögon glänste och ett leende lekte på hennes varmröda läppar.

Det måste vara Theos mamma, tänkte Ramona. Hon har precis likadana härligt bruna ögon som han.

"Ja mamma, om vi talade om hur det verkligen förhöll sig, skulle du inte tro oss. Så det är lika bra att vi nöjer oss med att berätta att det här är en kamrat till oss. Hon kommer att stanna här ett tag. Hur länge vet vi inte, kanske för alltid, vem vet", sa Theo och ryckte på axlarna.

Theos mamma verkade nöja sig med förklaringen och gick fram mot Ramona med utsträckta armar. Hon fattade hennes händer och tittade Ramona djupt i ögonen. Hennes röst var mycket vänlig när hon sa:

"Välkommen, kära barn! Du är välkommen att stanna hos oss så länge du vill och behöver. Allt vårt är ditt. Tyvärr har vi inget eget rum att ge dig, men jag tror säkert att Livia vill dela rum med dig."

Hon vände sig frågande om mot Livia och fick en ilsken nick som svar.

.....

"Pappa... vi kan väl anta att hon kommer från framtiden. Det spelar ju ingen roll varifrån hon kommer, frågan är vad vi ska göra med henne!"

Slav! Det var det första Ramona tänkte på, när Theo hade avslutat meningen. De tänker sälja mig som slav. Jag blir som Poltia, får springa och lyda minsta befallning. Nej, jag tänker bara inte bli slav!

Ramona reste sig från sängen för att gå därifrån.

"Vart ska du ta vägen?" frågade Theos mamma och såg undrande på Ramona, samtidigt som hennes ansikte lyste av ett varmt, vänligt leende.

"Jag tänker försöka ta mig hem", sa Ramona bestämt. "Inte för att jag vet hur det ska gå till, men försöka kan jag ju alltid. Ni tror ju ändå inte på mig och varför ska jag då vara här och bara ställa till med besvär."

Hon kände hur tårarna började rinna nedför hennes kinder och vände sig snabbt bort. Hon ville egentligen inte gå. Vart skulle hon ta vägen? Det fanns inte en chans att hon skulle kunna ta sig tillbaka till sin egen tid. Om de ändå ville låta henne stanna! Hon tog sakta ett steg framåt och i samma stund kände hon en hand på sin arm. Handen tvingade henne att vända sig om, och där stod Theos mamma med ett ömsint uttryck i ansiktet. Hon lade sina händer på Ramonas axlar, såg henne i ögonen och började tala.

"Du måste förstå att vi har svårt att tro på en sådan historia. Själv skulle du säkert inte ha trott på den i första taget. Men om du säger att den är sann, och jag tror inte att du är en flicka som ljuger, så tror vi att den är sann och vi ska göra allt vi kan för att hjälpa dig. Tills vidare får du stanna här hos oss."

"Som slav?" undrade Ramona förskräckt och var nära att slita sig ur Theos mammas vänliga grepp.

"Som slav!" sa Theos mamma och skrattade. "Nej, verkligen inte. Du får stanna här som gäst och om du känner att du vill betala för dig, kan du ju alltid underhålla oss genom att berätta lite om framtiden. Det skulle vara roligt att höra!"

Ramona drog en djup suck av lättnad, lutade huvudet bakåt och såg upp i taket, samtidigt som hon sände en tacksam tanke till den som hjälpt henne.

"Och nu tycker jag att vi fortsätter måltiden", sa Theos mamma.

Hon släppte Ramonas axlar och gjorde en inbjudande gest mot liggplatsen bredvid Theo.

"Varsågod och återta din plats igen. Så länge du stannar här är den din. Och nu vill vi höra lite om din tid och vad som händer och sker där."

Ramona hann aldrig börja sin berättelse, för i samma stund som hon öppnade munnen började marken att skaka. Livia skrek och högg tag i Theo. Skålarna på bordet for i golvet och innehållet spreds ut över rummet. En kraftig stöt slungade Ramona ur sängen och hon slog huvudet i bordskanten. Hennes sista tanke innan hon sjönk in i medvetslösheten var: Nu börjar vulkanutbrottet och jag kommer att dö!

onsdagen den 4:e maj 2011

From the beginning

Suddenly one day it happened: I was a writer! From one day to the next it changed my life. My phone went hot when the media called and wanted to interview me after my debut: My book, Back to Pompeii had sold 11 000 copies in first week. Then it was scary to be called Kimselius, I cried and did not want to be me anymore.

I understand that you think it sounds weird, but then you should know that I have never been driven to write to become famous. I write because the words are there, because they are bubbling inside me and demanding to get out. Furthermore, my dream has always been to put all those words in a hardcover, with my name on, as they could stand on my shelves as a real books.











At first when the dream came true it was terrifying, because there was so much more with the debut that than just getting to set up my very own book in my bookcase. There were interviews, television appearance, "at home" journal articles, and so on.

Still remember my first live television appearance, I was so nervous that I didnt know what to do with myself. Luckily I met Jojje Jönsson and Siv, you know, those who played in the comedy program "Stefan and Kris" for quite a few years ago. They were real celebrities and I made a total fool of myself when I met them, or maybe not ... For they were fantastic and gave me good advice about how I would behave myself before the camera. The most important council of all, that I have followed ever since, was: "Be yourself! If you try to be someone you're not, you will have difficulty remembering it the next time you are interviewed. When you become nervous and become someone completely different. Be yourself! "

I've always been myself. Maybe it wasnt so hard for me to "be myself" because I'm the type of person who thinks that no man is worth more than any other.

I had a bit difficulty to realise how big my debut really was, after all, it took a lot of books before I felt like I really was a real writer. The books stood there in my bookcase, I enjoyed them and felt happy, but still ... sometimes I had to pinch myself to realize that I really was a real established author, and not just that little eight year old who dreamed of becoming a writer and decided in such a young age to be. That was when I wrote my first book.

Since then I have written and filled the drawers with stories. Now, many of them are printed and have come out like real books, but many are still in boxes. Because I write new books all the time , because the words want to come out.

Now I've published seventeen books and feel like a real author and dare to present myself as one. In addition the book, eighteen and nineteen in script form and is being processed, to be submitted to the press in June.

Yes, I venture to say that I am a real writer now!

Curious about my books?

Take a look at
www.kimselius.se or on my blog
http://kim-m-kimselius.blogspot.com/. On the blog you'll find writing tips and read about the writing process and much more!

tisdagen den 26:e oktober 2010

fredagen den 10:e september 2010

Kim M. Kimselius books are MUCH better than the Twilight series!!!!


Earlier this week, Linda who has the fanblog: kimseliusfan.blogspot.com wrote a review on Boudica battle against the Romans.

I follow a bit the same track now, I think that Kim's books run over the Twilight series with its bestness! In other words. Kims books are MUCH MUCH better than Twilight series clearly!

I wrote this in a review :

Much better than Twilight!
Boudica battle against the Romans is a fantastic book that you have to struggle to put down. In addition, the book is much better than the Twilight series, if you ask me!It has everything you need, excitement, romance, sadness, joy and much, much more. You are the main characters in the book. You feel everything they feel and see everything they see. When you have finished reading the book you have been through an incredible journey and learned alot. It is a book everyone should read!

Hugs from Roxana :)

lördagen den 31:e juli 2010

Films about the eruption of Vesuvius, the Romans, Boudica and the Celts

If you have read Theo's Pompeii or is about to do it, this films might be something for you:

This is a video about the Romans

Do you want to see the eruption of the vulcan Vesuvius look here










If you have read Boudica's Battle with the Romans or is about to do it, this films might be something for you:

The Romans and the ancient Celts


If you want to knew more about Boudica see this film, or this...

Have a great time!

Love Kim

söndagen den 18:e juli 2010

Theo's Pompeii

This is book 13 in the Theo and Ramona series. But can also be read as the first one.

Text on the back cover of the Theo's Pompeii:
One August morning in the year 79 A.D. in the city of Pompeii at the foot of Mount Vesuvius, Theo witnesses something that changes his life forever. As a result, he turns to a fortune teller, and what she tells him shifts him straight into new, frightening adventures in an attempt to evade the disastrous destiny that awaits him.

In this fascinating story of Theo's life in Pompeii, his own story is interwoven with Roman history. The reader follows the drama that unfolds, and that makes Theo the young man he is when he meets Ramona. It is a book full of nerve-tingling adventures in the lead up to the eruption of Vesuvius that destroys Pompeii.

A captivating story governed largely by twists of fate.

Here you can read three chapters of the book Theos Pompeii.



torsdagen den 8:e juli 2010

Back to Pompeii




Kim M. Kimselius writes her books for children and teenagers, but parents and grandparents enjoy her stories immensely (if they manage to get a hold of them)!

After the blockbuster success with her first book, Back to Pompeii, in December 1997, Kim Kimselius has entertained and thrilled readers of all ages. Her stories are accurate in historical facts and full of details and she mixes the facts with fiction in a captivating way. The reader can't put the book down until the last pages are read and the adventure has come to an end. Readers of Kim's books enjoy a couple of hours of suspense and gain knowledge to last them a lifetime.



Back to Pompeii is Kim M. Kimselius first book in the Theo and Ramona series. The book was released in December 1997 and sold 11.000 copies in ONE WEEK!


Text on the back cover of Back to Pompeii:

Terrified, Ramona stared at Theo - suddenly everything was a nightmare.
Ramona is on a school-trip to the ruin town Pompeii. She is feeling sick from seeing all the castings of the people that died in the volcano eruption that wiped out the whole town. She sits down to rest and falls asleep.
When Ramona abruptly wakes up she finds herself in a live Pompeii. Ramona realises she has travelled in time during her sleep, to Pompeii, before the eruption! She is terrified. She knows that the town is going to be wiped out; all of its inhabitants are going to die. If she and Theo don't get out in time they will share their fate. But she doesn't know the exact time the volcano will destroy the town: in a hundred years, in ten years or in ten minutes…

What the reviewers had to say about Back to Pompeii:

"Has Blekinge got an Astrid Lindgren of its own? Having read Kim M. Kimselius' debut you might start to wonder." Blekinge Läns Tidning.

"Brings story to life... Inspiring description of the people and places..." Bohuslänningen
"A pleasant book of knowledge"... a fun way of learning..." Mitt Livs Novell

"What a success! Kim M. Kimselius' debut 'Back to Pompeii' has reached several thousand copies sold!" Hemmets Journal

"This book is great! Thrilling, amusing, sad and horryfying too - just as a good book should be!" Allers
"The suspense grows through the unexpected turns in the story." Åbo Underrättelse, Finland

"Back to Pompeii - the most successful book of the year in the children's and teenagers' category." Smålandsposten

"This is the debut of Kim M. Kimselius - the immense success of Christmas 1997 that gave her the honourable nickname 'the Astrid Lindgren of Blekinge'."


Do you want to read a sample from the book Back to Pompeii? Of course you do!
Please click here to come to the sample.

Hugs from Roxana :)

For more information about Kim look here.